Discover Docent Död!

Jag har nu kommit på varför så många stirrade på mig imorse påvägen till skolan. det var ju sjävklart för att jag satt tillbakalutad med mina solbrillor på mig. jag kommer ihåg att jag tyckte att omgivningen var mörkt, ovanligt mörk men ändå inte dyster. det var bara allmänt mörkt.

I Sverige anses man som lite konstig om man har på sig solglasögonen på tunnelbanan, speciellt om vädret utomhus e grått, kallt och regnigt. själv tycker jag att det inte alls e ngt skumt med det. glaset skyddar mot regnet och brillorna i allmänhet det perfekta redskapet för att spionera. man kan råstirra på vem som helst hur länge som behagas utan att personen märker ngt. helgrymt!

Det e därför jag alltid bär mina solglasögon på, förutom. det finns ett undantag, då jag åker med syrran. hon tycker det e så pinsamt att sitta bredvid. för henne e jag en stor idiot som tror att solen skiner trots att man e nere i tunnlarna. å det kan man inte acceptera om man e så

 välkänd som min lillasyster. tänk om man träffar ngn, vad skulle man då säga? "Hej det här e min storasyster som tror att hon e cool med sina solglasögon" men nej, då blir det istället jag som utsätts för det pinsamma. det måste poängteras; jag leker inte cool. det e detta som e den jobbiga biten med att vara mästerdetektiv, eller privatspion kan vi också kalla mig.

många missförstår mig och mitt yrke. det e lite för komplicerat för vissa. så om du ser mig på tunnelbanan bakom det mörka glaset, då vet du att det e dig jag spanar in.

Min hatt den har tre kanter, tre kanter har min hatt. å har den ej tre kanter så e det ej min hatt.

Nej det e inte min hatt, för jag har ju tyvärr ingen. det e synd, mkt synd, otroligt synd. det e nästan en synd. inte riktigt kanske, men nästan. jag skulle så gärna vilja glida omkring med hatten på sned längs söders och kungsholmens gator. jag skulle då kunna förknippas med en våg som sveper sin strand, lika smooth, lika elegant.