I kväll var jag och Lille på bio för att tillsammans se den omtalade filmen "Shrek den tredje". Lite sent, jag vet. De flesta har säkerligen redan sett den, men bättre sent än aldrig. Vi möttes av många shrek-bebisar och finurliga skratt. Fast jag måste säga att det stundtals kändes som om jag såg en annan film. Det var inte någon äkta shrek-feeling, vad det nu är...? Jag syftar speciellt på scenen då sagovärldens prinsessor sliter av sig sina bh:ar och tar kamp mot den onde Prins Charming.

Trots att filmen inte hade "den rätta" shrek-känslan hela tiden tycker jag att den på det hela taget var en underhållande film. Med andra ord är det absolut värt att betala för den.

Idag har jag studiedag, lika så imorgon också. Riktigt härligt! Dubbelt så lång helg, tre lördagar. Det tog jag vara på igår genom att inte ha söndagsångest, som vanligtvis lätt sprider sig i hela kroppen. Istället utnyttjade jag kvällen på bästa sätt när jag endå skulle vara ledig dagen efter.

Så, efter att jag och Lille hade vunnit våran match med B-laget (5 eller 6-0, utklassning:)) match ute i Stadshagen bestämde vi oss för att åka och joina Jessi & Mamo som skulle hyra film och äta godis hemma hos Jessi. Självklart duschade vi hemma innan vi kom inrasande till Jessi som två blöta katter. Det spöregnade utanför och som vanligt hade jag inte lagt märke till det fören jag sprang utanför porten. Tur att jag inte hade en lång väg framför mig, på 1 till 2 minuter var jag framme vid hennes port, så ingen skada skedd. Lille som hade huvudet mer på skaft kom spatserade med ett paraply i handen. - Du är fortfarade så klyftig Lille!  

Kvällen blev riktigt lyckad! Med god thai mat, hemmagjorda kokostoppar (Made by Mamo and Jessi), gott godis, ett roligt parti rappa kallija ( Om det nu hette så...det var iaf jättekul!) coh slutligen en mycket, hm...ja, intressant och lång film. Minns ej namnet på denna invecklade skapelse, men det var någonting med "fårhede" om man direktöversatte den engelska titeln. Fast det handlade inte om några får...

Vid halv tolv rullade eftertexten upp och med lättade men förvirrande blickar såg vi på varandra och jag tror inte att vi riktigt hajade hela storyn. Den röda tråden var mycket svag, i bästa fall rosa och vi kom fram till att filmproducenterna skulle ge ut ett lexikon med alla filmens kodord som hela tiden upprepades. Vi lyckade aldrig lista ut vad "att knyta skorna betydde". Den enda som inte såg ut som ett frågetecken var Lille, fast hon var tvungen att gå innan filmen var slut så det räknas inte.

När jag och Mamo kom utanför porten på mariaprestgårdsgatan insåg vi faktum att det var en aning ruggigt att gå ute på gatan. Allt var ödelagt, inte en själ rörde sig. Möjligtvis en cyklist, men inte mycket mer. Att jag inte orkat ta med mig min mobil eller mina nycklar gjorde inte saken bättre. Med tankte på att min portkod ibland kan få för sig att lägga av. Så att man måste använda en nyckel istället.  

Som två rädda harar gick vi på tysta gatan fram. Godhjärtad som Mamo är gick hon en annorlunda väg för att följa mig lite längre. Planen var sedan att jag skulle springa efter henne om min port inte gick att öppna. Därför tog jag en kraftigt springmarsh på hundra meter med mina stela jeans för att förkorta min hemgång så mycket som möjligt. Som tur var kom jag helskinnad hem och så vitt jag vet gjorde Mamo också det.