Ja, det är golf jag snackar  om. Jag och min kära vän, Jessika, var idag ute på nya äventyr efter skolans timmar. Vi rullade ner till Slussen och tog ett snabbt (inte tilläckligt snabbt, eftersom vi missade tåget) stopp på Mc Donalds. Med en liten kycklingburgare, en skvätt cola och ett gäng pommes med peppardrängt ketchup var vi beredda att ta oss an nya utmaningar.

   Golfklubben var nästan helt ödelagd och banan lika så när vi peggade upp på första tee. Mitt stela grepp om nian (banan är lite längre än en korthålsbana) kändes mycket främmande, det var med andra ord ett tag sedan jag spelade. Hur länge sedan vågade jag inte ens fundera över. "Jaja, what the fuck", tänkte jag. Jo, det gick ju som det gick.

Att sikta har alltid varit min svagaste punkt gällande golf. Bortsett från min något okorekta sving och mitt usla psyke. Ja, jag är ingen Annika Sörenstam direkt. Lika bra att erkänna det för mig själv. Men som tur var hade jag med mig den skickliga jessika. Utan henne vet jag inte om jag oskad skulle tagit mig igenom alla hålen, varken fysiskt eller psykiskt. Efter goda råd måste jag säga att jag fick jag till det i alla fall ibland. Tur det!

Under hela rundan var stämningen mycket vänskaplig. Med andra ord inga raseriutbrott eller vilda klubbkastningar. Förvånandsvärt lite fula ord och utrop. Det var riktigt kul att spela.

Jag tror jag känner vinden vända. :)(: