Goddagens! Eller kanske godkväll om jag ska vara mer specifik.

Denna dag har rullat på lika bra som hjulen på skolans "moppe-killars" moppar. Med andra ord har den gått mycket snabbt, smidigt och nästan aldrig slutat rulla på. Med engelska & franska på schemat och en god luch därimellan måste jag säga att den har varit förträfflig.

Dock har jag inget ovanligt och spännande att berätta om. Eftersom inget i den stilen inträffade.  I och för sig fick vi än en gång mötas av en saltvattenvåg. Denna gång var det inte jag som blev dränkt, tur det. Eller vänta...Var det idag, eller kanske igår. Ojoj, minnet står mig inte riktigt på rätt sida. - Do not go over to the dark side! Please...

Jo, det var igår. Idag var det istället saliv i vattenkannan. Det var det manda, sara, andrea & ale sa i alla fall. Jag föredrar saltet. Anledningen till varför vi har vattenkannor är för att maskinerna är trasiga. Att dem inte kan fixa det någon gång, hur svårt kan det vara? Jag är trött på dagis-nostalgi-kännslorna som de där vattenkannorna ger mig. Det fungerade då, när alla var godhjärtade och snälla, som alla var på den tiden. Men nu är det andra bullar det! Inte ens ett glas vatten kan man få, utan att dricka slem ur glas. Vad är det som händer med dagens samhälle?

Jag och Manda hade under en längre period spånat om att ha en italiensk kväll då vi allihopa ska samlas, ha det trevligt och äta typisk italiensk mat. Alltså en utav alla andra "matplaner" som vi också har planerat att ha, som är väldigt många. Därför slog vi handen i handen och sa: "vi gör det!" och bokade lördag kväll.

Det började med en väldigt  god spagetti Carbonara (hur det nu stavas...), fortsatte med italiensk glass och avslutades med brända popcorn. Allting sköldes ned med en ännu en god årgång av kola. Denna gång från Lidl, som allt annat, prima varor.

Som vanligt diskuterade intressanta och väsentliga ämnen som ledde till mycket skratt (...haha).

När dörrklockan ringde fick jag, Mamo & Manda för oss att det var en yxmördare som stod utanför dörren med yxan i högsta hugg. Därför drog vi för draperierna runt sängen och gröp ihop tätt intill varandra. Vi satt tysta och hörde hur Ale öppnade dörren. Efter två minuter kom hon tillbaka och sa " det var gannen som vars dotters hamster hade krypit under skafferiet". När vi hörde ordet hamster, plus Ales roliga formulering och uttryck började vi gapskratta så att vi nästan trillade ur sängen.

Efter ett tag var tre utav vännerna tvungna att gå hem. Jag och Manda som skulle sova över gick tillsammans med Ale och "de tre lämnarna" till medis och tillbaka hem. När vi återkom satte vi oss och spelade Guitar Hero. Ett riktigt roligt spel! För alla nivåer, men vi höll oss på easy. Fast efter fyra timmar flyttade vi upp en svårare level till medium. Vi blev sittandes i soffan tills fyra på morgonen nästa dag. Då föll vi ihop som korthus. Jag i soffan och de andra två på en madrass brevid.

Så har det slutat regna nu. Kanske tur det...Det hade väll blivit översvämning om det fortsatt i den stilen i all oendlighet. Då hade vi blivit fiskar, blubb blubb.

Utanför fönstret öser regnet ned, precis som om det vore en dusch med den starkaste  strålen. Det har hållit på i timmar på samma sätt, enda sedan jag spelade min fotbollsmatch vid halv tio-tiden i morse. ( I alla fall några timmar.)Inte ser det ut att sluta snart heller. Vad mysigt! Jag gillar när det regnar. Speciellt om man är innomhus med något varmt att dricka och kan mysa framför en film. Att vara ute är fatiskt också riktigt härligt. En av det bästa kännslorna som finns om du frågar mig. Det är den där frihetskännslan som brukar bubbla upp i min kropp när jag står ute i regnet. Med de genomblöta kläderna klistrade mot min hud och allt känns så knasigt roligt. Det är goa stunder det.

Föresten! Visste ni att paraply betyder "mot regn" på franska. Nu vet ni det i alla fall.  

Nu är det fredag, gud va' härligt! :) Det är en utav det possitiva sakerna med att börja skolan igen; att man uppskattar fredagarna. Denna fredag har än så länge varit en bra sådan. Förmiddagen rullade på snabbt med musik och estet på schemat. Ingen kraft ansträngning direkt. Eftermiddagen gick också smidigt. Efter skolan gick jag på "jack-jakt"´, tillsammans med polarna ale & manda. Som vanligt tog det mycket längre tid än vad egentligen skulle ha tagit, men vi kollade i så många butiker på vägen mot vårt mål. Jag hade nämligen spanat in en jättecool jacka när jag åkte 4:an på väg hem från träningen i tisdags. Eftersom jag endast hade åkt förbi hade jag bara fått en skymt av den, under de två sekunderna som det tog för bussen att passera.  Hur som helst tänkte vi gå och checka om den var så som jag trodde att den var. Vi försökte ta oss dit i onsdags också. Då hann vi bara komma till Weekday och lite annat på Götgatan. Därför hoppades vi på att det inte skulle misslyckas idag.

Vi kom fram till affären och jag hittade en, eller två coola jackor. Jag vet inte om det var de som jag hade sett från bussen, men spellerill. Tyvärr  har jag en sådan beslutångest när det gäller att köpa saker. Att jag var trött efter en hel skolvecka gjorde inte saken bättre. Därför slutade det med att jag gick hem utan jacka. Kanske inte någon bra affär, eftersom jackorna var  mycket billiga. Bara 105 kr och 135 kr. Jaja, jag kanske går tillbaka. Eller så hittar jag en jacka någon annan stans. Den som lever får se.

 Nu mina kära vänner ska jag berätta om vad som idag inträffade i vår skolcafeteria på lunchen. Det var nämligen så att en tjej fastnade mellan en pelare! Så här gick det till:

Jag och mina polare satt i en soffa och hade det allmänt trevligt, som vanligt. Plöttsligt ser jag en brandman komma in och spärra av en del av området. -What?! brinner det? Sedan kom Allan och berättade att en tjej som jag inte kommer ihåg namnet på hade fastnat. Sedan fortsatte han med att det var hans fel, att han hade uppmanat henne att krypa imellan. Och efter det så var hon ett med pelaren. Rummet hade då fyllts av poliser, ambulanspersonal och fler brandmän. Vilken uppståndelse det blev.

Som tur var slutade allting gott. Inga ben var tvungna att offras. Tur det, jag e inte så förtjust i blod. Speciellt inte om det sprutar. Hur som helst så kommer hon härdan efter och för alltid att vara omtalat, som en legend. Jag kanske ska fråga om autograf... 

Det hela hände i matsalen någon gång mellan 11.40 och 11.45 Jag hade precis satt mig ned vid bordet, efter att ha hämtat en kanna vatten och glas åt mig och Gino. Efter att ha sett det klara vattnet hällas upp i glasen drabbades jag av en kraftig törst-attack. Jag greppade glaset och tog en STOR klunk. När jag kände vattnet i min mun drabbades jag av en obehaglig överraskning, som om min tunga vek ihop sig som en solfjäder. En stark smak av salt spred sig i hela min mun, till och med långt upp i gomen. Min fysiska reaktion var att jag med ett ryck for fram och spottade ut allt på brickan. Alla runt borden tittade lite konstigt och brast i skratt, speciellt Ale. Gino, som hade lyckats hålla kvar allt i munnen, såg ut som om han hade sett ett spöke eller svalt en citron. Men han tog det hela lite mer coolt, eller snarare med "en nypa salt", genom att lugnt gå iväg och spottade ut allt i papperskorgen.

Ja, det är golf jag snackar  om. Jag och min kära vän, Jessika, var idag ute på nya äventyr efter skolans timmar. Vi rullade ner till Slussen och tog ett snabbt (inte tilläckligt snabbt, eftersom vi missade tåget) stopp på Mc Donalds. Med en liten kycklingburgare, en skvätt cola och ett gäng pommes med peppardrängt ketchup var vi beredda att ta oss an nya utmaningar.

   Golfklubben var nästan helt ödelagd och banan lika så när vi peggade upp på första tee. Mitt stela grepp om nian (banan är lite längre än en korthålsbana) kändes mycket främmande, det var med andra ord ett tag sedan jag spelade. Hur länge sedan vågade jag inte ens fundera över. "Jaja, what the fuck", tänkte jag. Jo, det gick ju som det gick.

Att sikta har alltid varit min svagaste punkt gällande golf. Bortsett från min något okorekta sving och mitt usla psyke. Ja, jag är ingen Annika Sörenstam direkt. Lika bra att erkänna det för mig själv. Men som tur var hade jag med mig den skickliga jessika. Utan henne vet jag inte om jag oskad skulle tagit mig igenom alla hålen, varken fysiskt eller psykiskt. Efter goda råd måste jag säga att jag fick jag till det i alla fall ibland. Tur det!

Under hela rundan var stämningen mycket vänskaplig. Med andra ord inga raseriutbrott eller vilda klubbkastningar. Förvånandsvärt lite fula ord och utrop. Det var riktigt kul att spela.

Jag tror jag känner vinden vända. :)(: